Det var nybyggaranda som rådde i Lunds universitets nya hus. Från början var det endast ett litet kluster av administratörer, lärare och forskare som skulle få fart på verksamheten. En tid och situation som Carina Argelius beskriver som både spännande och svindlande.
– Vid mitt allra första besök i byggnaden fick jag ha på mig en bygghjälm på rundturen och jag kommer ihåg att jag tänkte – ska jag få vara med om detta? Det var en härlig känsla.
I uppbyggnadsfasen var engagemanget stort från både studenter och personal.
– Alla hade fri tillgång till rektor i början och det gjorde att man kände sig väldigt sedd. Möjligheterna kändes oändliga!
Den starka gemenskapen visade sig i korta beslutsvägar och pragmatiska lösningar. Men också i en social gemenskap där man dukade med långbord till påsk och jul och deltog i idrottstävlingar tillsammans.
– Vårt arbete var gränsöverskridande, prestigelöst och tvärvetenskapligt. Eftersom ingen hade byggt upp ett lärosäte tidigare och alla var nya var alla spjäll öppna. Det var vårt campus.
Efter att ha arbetat i en rad olika roller har Carina Argelius de senaste åren varit samordnare för pedagogiskt stöd, där hon träffat studenter med funktionsnedsättning och ger dem hjälp i deras studier.
– För många är det ett stort steg att närma sig universitetet. Det här ställer krav på oss att ha bra pedagogiska upplägg och bra bemötande. Genom åren har vi testat olika slags mentorsprogram, studiebesök där man kan skugga en student och liknande.
När Carina Argelius nu avslutar sitt arbetsliv efter 27 år på Lunds universitet ser hon framemot att ta sig an nya intressen.
